Jag har precis tittat färdigt på förlossningskliniken. Jag blir tårögd VARJE jäkla gång jag tittar, man tänker tillbaka och minns hur det var själv. Man glömmer så fort, jag kan inte riktigt komma ihåg min förlossning. Jag tror en del beror på att jag tog ganska aktiv med lustgas så jag kände mig mest full.. Men oavsett är det nog någon slags utomkroppslig upplevelse. Inte förän jag låg i en annan säng och med lite avstånd tittade på Jonathan som förundrat beskådade vårt lilla mirakel som så fint sussade i hans famn, DÅ med lite distans kunde jag för första gången förstå att det där faktiskt var vårt barn, men när han kom upp på bröstet första gången förstod man inget, det var så många käsnlro och tankar så jag vet inte vad jag kände, FÖRVIRRING tror jag är rätta ordet. Jag menar, man föder ett barn genom ett ställe man inte kan föreställa sig det ens är möjligt, det gör ont, så in i helvetes ont, men om jag ska vara helt ärlig så gjorde det verkligen INTE ONT att krysta ut honom, utan det var öppningskedet, då det fortfarande känns långt kvar och man vill gå hem och strunta i det. Mitt mål är att till nästa syskon kanske börja ta lustgasen lite tidigare och i mindre dos =P Det finns mycket jag vill göra annorlunda till nästa förlossning, om vi nu blir vällsignade att få rå om ett litet mirakel till, det kan man ju aldrig ta förgivet. ♥

Till något annat så HATAR jag att gå och lägga mig, för jag ligger alltid och funderar på massa ovettiga saker som faktiskt nästan alltid leder till att jag känner mig deprimerad, arg, ledsen eller frustrerad. Eller allt. Så hur bryter man en sådan vana? Det är SJUKT jobbigt att gå och lägga sig och må dåligt varje jäkla kväll. Någon som känner igen sig? Någon som vet hur jag kan sluta?