Ja det är en oändlig längtar efter den lille. Inte nog med att det är en månad kvar till första UL så är det ännu fler, 5 månader närmare bestämt, tills jag får känna mitt barn mot mitt bröst. Jag kan inte i mitt liv föreställa mig vilken känsla när han/hon kommer ut lite så där slibbig och skrikig och alldeles nyfärsk upp på bröstet för första gången. Jag får en sån obeskrivlig lyckokänsla i kroppen. Ändå kan jag inte i min fantasi ana hur det kommer kännas. Mer än fullkomligt underbart.

Det kommer bli tufft, det kommer bli hårt, och det kommer bli slitet, men det kommer även bli så fantastiskt jäkla underbart. Jag antar att det är så för alla föräldrar, unga som äldre. Jag längtar efter ansvaret, jag längtar efter min Familj!

Jag har funderat lite kring antal. För det första slog det mig att man (jag) ofta sitter och tänker på hur många barn jag vill ha, jag har inte Jonathans åsikter i tanke, men framför allt så har jag inte en tanke på hur ICKEsjälvklart det är med barn. Ofta tar man förgivet att man själv kan bestämma hur man vill bygga upp sin familj. Men så finns de dem som inte ens kan få barn och dem som shockas på ul av 2-3-4-5-6 huvud. Men åter till MINA tankar då...
... Ett barn tycker jag känns lite "tråkigt" hade inte själv velat ha så, två barn? nja, jag skulle ju kunna tänka mig fler, men tre är ju så vanligt? fyra då? som Jonathan, dem är fyra syskon. Ja inte vet jag, det kanske slutar med endast en liten kotte. Bara en är en Stor välsignelse givetvis. Eller så kanske det blir 5-6? Ja tiden får helt enkelt utvisa det. Tills dess ska jag bara njuta till fullo av Barn nummer ett som ligger i magen :) ♥

Låt tiden raska på lite :)

Puss