Jag skulle klappa melker på huvuet, samtidigt tittade jag bort och melker har möjligtvis rört sig. det kändes som att min hand slog lite mot honom, eller rev honom? Jag vet faktiskt inte, men det kändes som något som skulle kunna göra ont på en bebis. Jag tittade på honom, han sa inget, så sa jag "förlåt lilla gubben är mamma klantig"  då lägger han av det värsta vrål jag någonsin hört. han har Aldrig skrikit så högt sedan han föddes.

Jag greps av panik, fick alla möjliga senaron i huvudet, herregud vad fan har jag gjort? har jag rivit honom i ögonen, gjort honom blind! rivit honom i munnen, näsan, öronen? Vad var det jag gjorde som orsakade min son detta förvridna skrik? Jag började storböla,. tanken på att jag har åsamkat min son någon skada som gör att han gråter så hysteriskt. Det känns sjukt! man vill bara slå sig själv, straffa sig!

Jag ringde till mimma, "jag har slagit Melker!!!" hon lugnade mig, efter lite mat och några återkommande skrik lugnade han ner sig, efter en rap blev han samma vanliga glada lilla skrutt igen, han sitter just nu i mitt knä, skrattar o pratar o sprallar o har lajbans. Det var kanske inte så farligt ändå.

förlåt förlåt min älskade son! jag älskar dig så jäkla högt! mamma är en jävla klant som inte ser sig för!