Det är tur att Jonathan vågar säga till Milo för hade det bara varit jag som skulle uppfostra honom hade det nog inte blivit mycket hund av honom :) haha. Kärlek får han enormt mycket men det måste finnas gränser också och där fallerar jag. Jag är sååå nära på att släppa upp honom i sängen men Nej, får inte! Elakt att vänja honom sen kasta ner honom när han blir större. Han försöker hoppa upp på bordet och han gör sina valpiga små tramsigheter men jag tycker det är SÅÅ svårt att säga till. Jag vet att jag måste och man kan säga till på ett bra sätt också.


Leksak under soffan

Han har lite problem att komma till ro, men nu hittade han en plats i hallen. Så nu sover båda gossarna och jag kan andas lite :) Det är fullt ös medvetslös kan jag tala om och när båda då sover får man passa på att ladda om :) Idag har han haft lite extra mycket hyss för sig tycker jag =P Men det är ju även svårt för honom att veta vilka som är hans o vilka som är melkers leksaker. Men mina trosor? Nja, dem får han faktiskt inte använda. Igår hämtade han tidningen och han kommer gång på gång med våra skor, jätte stolt med högt huvud bär han in dem och lägger sig under bordet. Viktigt att komma ihåg är att Aldrig fya honom för det. Han är en apporterande hund och man ska aldrig fya en hund för dess "egenskap" Om han tror att det är fel när han hämtar saker och kommer med o visar oss, hur ska han då kunna veta att han ska hämta ankor/harar på jakt?

(okej det spårar ut här i detta inlägg känner jag, jag för en konversation på min blogg med mig själv!)


Titta jag får plats under vagnen, här kan man också sova.

Konstigt nog säger inte Melker till eller ger igen. Även om Milo går fram och naffsar på melkers öron lägger han sig bara ner och håller för öronen, min lilla tokunge. Givetvis har jag full uppsyn hela tiden och låter inte dem leka tillsammans ensamma då de små vassa tänderna kan göra lite skada, och även Melker kan stoppa fingrarna fel.

titta mamma vovven ligger under min vagn.