Jag o Jonathan disskuterar alltid om vem av oss som ska få cykla och vem som behöver köra. Vi båda vill cykla! Varför? jo för vi båda har väldigt korta luncher, oftast 30 min, och på den tiden ska vi ta oss hem, kasta i oss mat och ta hunden på promenad. Det är helt omöjligt för min del så jag blir alltid sen.

Idag har jag lång lunch dock så tog en promenad och släppte honom i rastgården. Många gånger är det oerhört krävande och riktigt jävla jobbigt att ha hund. Det är lätt att man springer över varandra här hemma och han och Melker busar/bråkar. man blir många gånger trött på det och det är så lätt att glömma att det är helt och hållet tack vare oss Milo är som han är.

I alla fall så mötte jag en kvinna med en stor, fin, lugn och go shäfer. Hon berättade att hon hade köpt honom av polisen då han blivit omhändertagen av en ung knarkar tjej, den hade fått så mycket pryl och var såå mager. Det tog denna kvinna 2år att kunna ta ett halsband på hunden utan att den kissade ner sig. Vilket tålamod och vilket engageman.

Jag fick en tankeställare. Det fick jag verkligen. Jag är redo att börja kämpa med min och Milos relation (vi har kommit på "fel" fot från början, Läs: Jag insåg inte det stora allvaret i att skaffa hund. Så Milo såg ut Jonathan som sin ledare och tyr sig helst till honom)

Jag vill kunna ha honom lös och ha full tillit till honom, så som jonathan har. jag vill känna mig säker och vara hans ledare och jag vill se det som är bra med honom istället för hans brister.