Jag är nog en sån där hysterisk mamma. Melker är expert på att ramla och slå sig på diverse vis. Varje gång lägger jag skulden på mig själv och undrar varför jag inte var lite snabbare, lyckades fånga honom, förutse faran, osv. 

Ett exempel som jag veerkligen kan skratta åt nu i efter hand: 
När Melker var ganska ny, några veckor tror jag, då hade han lite skräp i näsan, Ja okej snorkråkor! :). Jag blev verkligen helt hysterisk. Små barn andas ju med näsan och det tar ett tag att lära sig andas via munnen. Jag var helt säker på att han inte skulle få luft och tillslut dö av syrebrist. Så i panik, gråtandes ringde jag min mamma som fick ta sig hit och titta på honom och konstatera att det inte alls var någon fara. Jag sov inte mycket den natten, inte förän de där jäkla kråkorna var borta. Dagen efter såg jag till att genast köpa hem nässug.

Ha ha. Som sagt kan man skratta åt det nu. Men DÅ höll verkligen världen på att gå under.